Intervju i Opsis

I november träffade jag Viktoria Myrén som intervjuade mig till Opsis barnkultur. Det kändes väldigt hedrande att få så mycket utrymme och uppmärksamhet i en tidning som jag själv ofta läser och inspireras av. Och det var himla roligt att sitta och spåna tanketrådar och sedan få tillbaka en så här fin tolkning. Eftersom Opsis inte delar texten på webben har jag bett dom och Viktoria om tillstånd att lägga ut den här istället:

Åka buss

Hon vill att vi lyssnar till barns erfarenheter och tar barn på allvar i stället för att se dem som gulliga maskotar. I centrum för allt Matilda Ruta gör, står kärleken till berättelsen. För en månad sedan nominerades hon till Augustpriset. 

– Det är fantastiskt, säger hon apropå nomineringen.
– Det var min förläggare som ringde och berättade. Hon lät så allvarlig på rösten så jag trodde verkligen att något hade hänt, säger Matilda Ruta med ett skratt.

Måndag förmiddag i Stockholm. Sol från en blågrå himmel och brandgula löv på träden. Vi ses på galleriet Candyland på Södermalm efter en hektisk vecka för Matilda Ruta med både Augustprisnominering och vernissage för utställningen Vuxna är jätterädda för lejon, och det verkar inte riktigt lugna ner sig.
– Jag är dålig på att säga nej fastän det är för mycket, speciellt när folk ringer och frågar om man är intresserad av ett jätteroligt uppdrag.
Hon ler snett och tillägger: Jag tror att det är så för många frilansare.
Matilda Ruta är glad över att det är just boken Åka buss som nominerats till Augustpriset. Boken som är skriven av Henrik Wallnäs handlar om människor på flykt. Det är en bok som behövs konstaterar hon.
– Sverigedemokraternas sätt att beskriva människor på flykt har slagit igenom och anammats av andra partier. Det känns väldigt aktuellt och viktigt att visa fram andra bilder av människor som flyr så att de inte bara framställs som problem, utan också som personer, säger Matilda Ruta.
Samtidigt påpekar hon att bara någon dag innan vi ses har över hundra barnboksförfattare i ett upprop på SVT Opinion krävt att utvisningen av barn till Afghanistan stoppas.
– Det är fint att människor säger ifrån. Ju mer man kan ta upp att det här lika gärna kunde ha drabbat vem som helst, desto bättre.
Flykten i Åka buss framställs som något vardagligt och speciellt på en och samma gång.
– Henrik pratade om det, apropå texten i boken, att när hans fru flydde så visste hon inte riktigt att det var just det hon gjorde (hon flydde från f.d. Jugoslavien som barn, reds anmn).
– Jag tror att det kan vara så, speciellt för barn, att de inte förstår riktigt vad som händer, samtidigt som de förstår jättemycket.
Att illustrera någon annans text handlar enligt Matilda Ruta om att greppa vad textförfattaren vill uttrycka och förmedla det.
– Samtidigt är du med och skapar berättelsen. Jag ville försöka ha samma, ganska hoppfulla och poetiska ton som Henrik har i sin text, jag ville inte ta ned det för mycket på jorden.
I stället för att skildra barn valde hon att använda katter.
– Det är ett otroligt klassiskt trick. Någon sade att barn har lättare för att identifiera sig med djur än med människor, att forskning visar det. Jag vet inte om det stämmer, men det kanske jag också har.
I bilderna varvas starka varma färger med kalla dova. Uppslaget när barnet och mamman kommer fram med bussen går i blågrå toner.
– Jag ville ha ett tydligt byte i bildspråket när katten kom fram, jag ville skildra en dubbelhet inte en feel-good film. Jag tror inte att det bara är en positiv upplevelse att komma till ett främmande land som luktar och ser annorlunda ut, speciellt inte med tanke på hur Sverige beter sig, säger hon och tillägger:
– Under en flykt händer det väldigt mycket, sedan blir det plötsligt tyst och tomt, det ville jag också skildra i bilderna. 

Ninna och sjukhusfåglarna

Hon verkar tycka om spelet med kontraster. Jag pekar på en bild som sitter uppe på väggen på Candyland. Det är en bild ur bilderboken Ninna och sjukhusfåglarna, en bok som växte fram efter att Matilda Ruta fått i uppdrag av Gävle sjukhus att göra ett artist-in-hospital-projekt. Hennes möte med barnen på sjukhuset gav henne inspiration till boken.
På bilden ser läsaren huvudpersonen Ninna och hennes pappa som tittar ut från sjukhuset. Ninna och pappan är väldigt tydligt tecknade inuti det collage av tegelbyggnad som utgör sjukhuset, medan världen utanför fönstret har en helt annan färg och ett helt annat uttryck: en akvarellskog i olika blåa toner.

– Jag tycker om att växla mellan fakta och fantasy. Jag vill ha båda bitarna.
Hon vänder sig mot bilden.
– Pappan och flickan har skarpa konturer, det blir väldigt redovisande, ett slags konkret undersökande: ’Jaha, vad finns det här’. Jag vill blanda det med icke-redovisande akvareller som beskriver en plats och en
stämning.
Matilda Ruta har jämförts med Ingrid Vang Nyman.
– Jag är ett väldigt stort fan av hennes bilder men jag tycker inte att vi är helt lika. Hennes sätt att teckna är ett slags uppräknande av saker som finns och allt har samma värde. Jag tänker att det är ganska likt hur barn ser på världen. Allting har samma relevans  när de vänder ut och in på saker. Det redovisandet och att det finns en tydlig linje har jag delvis.
Men bilden från Ninna och sjukhusfåglarna vill redovisa och fara iväg. Bilden med tegelsjukhuset är tänkt att fånga känslan man kan ha när man varit i ett rum jättelänge, så länge att det känns som om man är fast i en låda.
– Plötsligt tittar du ut genom fönstret och ser att hela världen pågår utanför och har pågått hela tiden och den där känslan att ’oj, vad stor världen var, den var inte bara det här lilla sjukhusrummet’.
Bilden fångar också sjukhusfåglarna som samlar ”allt ont barnen inte gillar”, för att sedan slänga ut ”alla tunga, klibbiga, jobbiga känslor i havet.” Både föräldrar och barn har det verkligen tufft på sjukhus, konstaterar hon.
– Jag hittade på sjukhusfåglarna som tröstar barnen för att jag behövde det, jag ville att de skulle få finnas, säger hon.
Under en vår tillbringade hon en dag i veckan på Gävle sjukhus och träffade barnen där.
– Jag visste inte vilka av som hade något allvarligt och vilka som var där ett kort tag och det tror jag var bra. Vi pratade om annat än sjukdom, de beskrev vad ett sjukhus är för mig.
Och när hon missade bussen en dag, satt hon kvar i en timme i entrén och flödesskrev. Det var det som så småningom blev boken.
– Jag har skrivit både Ninna och stormskolan och Ninna och syskongrodden på mobilen när jag suttit på t-banan, eller när jag nattat barn och de somnat och jag inte vågat röra mig av rädsla för att väcka någon. I de lägena är det väldigt bra att kunna skriva på mobilen.
De gånger hon försökt strukturera skrivandet, då hon har sagt till sig själv ”nu ska jag skriva”, då har skrivandet gått trögt och fallit platt.
– Det blir väldigt pretto, säger hon.
Skrivandet får inte heller stjäla för mycket tid eftersom hon inte kan leva på barnböckerna.
– Det är lite skumt att det är på konstprojekten jag får in pengar, det brukar ju vara tvärtom, säger hon och skrattar.
Hon tycker om att jobba parallellt med konstprojekt och bildberättande. Och att samarbeta med barn på olika sätt.
– Jag är vuxen och jag måste jobba med barn för att förstå. Dels behöver jag skickas tillbaka till hur det var, dels behöver jag prata med många barn för att samla in deras röster. Sen är jag intresserad av barns makt och respekten för barn.

Illustration, Abbe, Bockstensskolan

Illustration: Abbe, Bockstensskolan

I maj i år bjöds hon in som Artist in residency till Varberg på temat ”kulturens roll i stadsutvecklingen.”
– De ska bygga en ny stadsdel och inför det stora stadsomvandlingsprojektet ville de ha konstnärlig input. Jag var där i egenskap av barnkonstnär, säger Matilda Ruta och skrattar åt ordet.
De ville helt enkelt att hon skulle stå för ett barnperspektiv och hon tog dem på orden. Hon intervjuade vuxna om Varberg, frågade om de hade känt en väldigt stark känsla kopplad till någon speciell plats i kommunen.
– Sedan lyssnade jag halvbra på vad de sa, ungefär som man lyssnar på barn när de vill berätta något viktigt. Och så skrev jag ned deras berättelser på samma begränsade utrymme som man ger barn.
Resultatet blev korta, summariska historier i stil med: ”En gång var jag och lyssnade på Gyllene Tider, jag kände mig jättelycklig då. Det var kul.”
– Det här var ett experiment, jag visste inte vart jag ville komma.
De summariska berättelserna gav hon sedan till barn (5-7 år), som också fick ett foto av personen och uppdraget att illustrera de vuxnas minnen.
– Det blev väldigt roligt, fint och personligt. Jag ville vända på makten, hur den traditionellt ser ut och göra precis tvärtom. Oftast är det barn som berättar något snabbt och vuxna som tolkar det.
Arbetssättet beskriver hon som spännande, men också läskigt, eftersom hon inte visste vart det skulle landa, om det skulle landa. Det var ett slags förutsättningslöst undersökande.
– Men jag gillar när det blir resultat. Jag tycker inte om när det bara är process, för om det finns ett resultat är det lättare att visa för folk, man har något att utgå ifrån.
Hon säger att de vuxna som deltog blev glada över att få så enkla frågor, och lite fnissiga när Matilda Ruta frågade efter starka känslor.
Inga vuxna dök dock upp på utställningen, men flera barn kom.
– Det var lättare än jag trodde att jobba med barn, de körde bara på. Ett barn fick ett minne från kallbadhuset och då sade han ”och här kommer Transformers och skjuter på henne”. Jag älskar när det händer.
Hon säger att barn oftast inte tillåts sväva ut. Om ett barn vill börja berätta om en bajskorv, säger den vuxne, ’du måste berätta på riktigt’.
– Istället för att fråga, vad händer med bajset? Ta det på allvar. Om man går in i bajset kommer det ut en massa spännande berättelser.
Men samtidigt som hon älskar göra barnsamarbeten så tycker hon också att det är otroligt jobbigt.
– Det krävs ett sånt fokus. Jag måste alltid ladda jättemycket innan. Bara för att jag har en ganska politisk idé om barns makt och vikten av att lyssna på barn betyder inte det att jag är bra på det. Det är något jag får kämpa mig till.
Viss makt kommer en barn-vuxen relation alltid att innehålla, viss makt behövs.
– Men frågan är vilken makt? Om den är rättvis?

Matilda Ruta byter ofta teknik när hon arbetar.
– När jag precis har lärt mig laserskära trä, ska jag börja bygga robotar. Jag kan bli trött på mig själv. Egentligen vill jag bara rita. Det är då det känns bäst, men samtidigt är det jätteroligt att lära sig nya grejer.

Nu, inför utställningen Vuxna är inte rädda för lejon hade hon längtat efter att göra stora akvareller en tid. Och det är också så hon har tolkat barnens berättelser om hur vuxna är och vad vuxna gör (hon har pratat med två- och treåringar).
– Idén kom när jag hängde med mitt barn och hennes kompisar, många av dem har börjat prata väldigt tidigt och det är spännande att höra vad de säger om världen när de precis har lärt sig uttrycka sig. Jag var nyfiken att höra på vad de säger om vuxna, återigen ville jag vända på perspektivet.
Navet för det hon gör är berättandet, och strävan att skildra olika slags människor och liv. Just nu arbetar hon med en ny, tredje bilderbok om Ninna som ska handla om att börja skolan. Det är klassiska barnboksteman i Ninnaböckerna. Sjukhus, att få syskon, att börja skolan… Men Matilda Ruta närmar sig ofta ämnena från ett oväntat håll. Skolboken handlar exempelvis mycket om rasten.

Ninna och Stormskolan

– Jag tror egentligen att det är relationerna och det sociala som är det viktigaste för barnen. Vem ska jag vara och vem får jag vara med?
Ninna och syskongrodden är den av hennes böcker som ligger henne närmast om hjärtat, kanske för att den bygger på hennes väldigt starka känslor kring att bli med barn, att en annan människa kan växa inuti ens mage.
– Det har gått tre år och jag är fortfarande upprörd, säger Matilda med ett skratt.
Boken blev först inte som hon tänkt sig, hon stod inför valet att tänka ”good enough” eller göra om. Hon gjorde om.
– Det tog en massa tid, men den blev som jag ville till slut, men jag blev väldigt, väldigt stressad. När jag har tänkt ut hur en bild ska vara tror jag automatiskt att jag har gjort den. Nuförtiden försöker jag räkna in mer tid till varje bild. Det handlar om att veta hur man funkar, det går inte att göra en bild på fem minuter.
Inte så att det alltid blir som hon har tänkt, men Matilda Ruta säger att det kan bli fel på ett bra sätt och på ett dåligt sätt.
Är du rastlös?
– Kanske, fast när jag ritar är jag inte det. Jag skulle verkligen kunna sitta och rita en vecka i sträck. Det är som meditation, jag mår bra av det, det har jag alltid gjort.
Och vad är det som gör att du inte tröttnar?
– Att det är det här jag är bra på, och att jag känner att det behövs en del berättelser som inte berättas idag, säger Matilda Ruta.